Ho Chi Min
Efter att ha åkt nattbuss från Phnom Phen kom vi fram till Ho Chi Min, som staden officiellt heter - tidigare hette den Saigon och många kallar den fortfarande för det. Vi stannade två nätter här och gjorde inte alltför mycket - åt, fikade, hängde i en park, gick på marknad, gick vilse, var på konstigt klago-humör och sov.
Såhär har nattbussarna sett ut nu det sista på resan - faktiskt riktigt fräscha. Vi har dock inte sovit så bra på dem då det är otroligt guppigt och obekvämt. Två, tre timmars tupplur direkt när vi kommit fram till ett nytt ställe har varit vår räddning.
Pallarna på gatan är pyttesmå!
En riktigt äcklig nudelsoppa.
I Ho Chi Min finns det fruktansvärt många mopeder - Clara hade fått höra att staden är moppe-tätats i världen, oavsett om det är sant eller inte så var det i alla fall fullt av dem. Självförtroende, en bestämt blick och något som liknar dödslängtan krävs för att ta sig över vägen. Vietnameserna och kambodjanerna använder sina tutor extremt mycket vilket både irriterar och skrämmer oss. Som tre tanter går vi på gatorna och oj:ar oss åt galningarna i trafiken... (På tal om trafiken så har vi hyrt en bil vi ska köra runt med på Nya Zeeland. Fem tjejer och vänstertrafik låter väl som en spännande kombination?)
Maten i Vietnam är ganska speciell - ingen av oss har varit i Kina (jag och Clara har varit i Hong Kong) men vi tycker ändå att den vietnamesiska maten går mot den kinesiska på något sätt. Hela ankor som hänger i matstånden, inga speciella kryddor eller grytor, konstiga maträtter vi inte ens vågar prova. Men vi hittade ändå några favoriter; vietnamesiska baguetter, nudelwok, bananpannkakor och en massa färsk och torkad frukt till exempel.
I Ho Chi Min finns det fruktansvärt många mopeder - Clara hade fått höra att staden är moppe-tätats i världen, oavsett om det är sant eller inte så var det i alla fall fullt av dem. Självförtroende, en bestämt blick och något som liknar dödslängtan krävs för att ta sig över vägen. Vietnameserna och kambodjanerna använder sina tutor extremt mycket vilket både irriterar och skrämmer oss. Som tre tanter går vi på gatorna och oj:ar oss åt galningarna i trafiken... (På tal om trafiken så har vi hyrt en bil vi ska köra runt med på Nya Zeeland. Fem tjejer och vänstertrafik låter väl som en spännande kombination?)
I Ho Chi Min besökte vi även krigsmuseet. Liksom Killing Fields i Kambodja var det lärorikt, fruktansvärt, ögonöppnande och ofattbart. Dock tyckte vi inte att det var lika gripande som Killing Fields, ett museum är så neutralt på något sätt, även om bilder säger mer än tusen ord så är en faktiskt plats med beskrivande ljud i hörlurar tydligare än alla ord i världen. Men, oavsett så fick vi en inblick i hur kriget såg ut, hur det drabbade landet, människorna och världen, hur det uppmärksammades i media och på gator och torg och hur fruktansvärt många fortfarande lider utav sviterna från det.
"Yet we were wrong, terribly wrong. We owe it to future generations to explain why."
