SYDNEY
Nu är det dags för mig att lämna Sydney och flygresan som kommer ta mig från en världsdel till en annan känns mer definitiv och förändrande än vad det gjorde att fira nyår här. Är det då inte på sin plats med en återblick, sammanfattning, utvärdering, eller vad jag nu ska kalla det? Jo, det tycker jag att det är.
Den 10 november stod jag och Clara på flygplatsen, en regnig måndag, pirriga och förväntansfulla och sa hejdå till våra familjer. Två dagar (och en evighet fast i en stol utan sömn) senare befann vi oss i Sydney, som tog emot oss med en sval värme och blyg sol - vilket kändes både passande och underbart i våra bleka ansikten. En knapp vecka på hostel väntade, vi undvek i princip all kontakt med människorna där, sov 12 timmar per natt, vandrade vilsna runt i centrum, åt på McDonalds och på Starbucks, fixade telefongrejer och annat praktiskt, kände oss förväntansfulla angående jobb och gjorde upp en ungefärlig reseplan som skulle komma att ändras flera gånger om.
Sedan flyttade vi in på Church Street och det som följde var jobbsökande och införandet att våra nya rutiner: morgonpromenader, grötfrukostar och omelettlunchar. Vi tog det lugnt de första veckorna, låg och läste i parken och på rummet, fikade och landade. Clara började jobba på Hard Rock, hon fyllde år, vi träffade Gustav och Elin och Linn och lärde känna våra roomies.
Här någonstans började min spretiga resa med jobb som skulle kulminera i ett "du har fått sparken"-sms veckor senare. Jag vet inte vad jag ska kalla det; otur, karma, dålig tajming, mitt eget fel, omständigheternas fel, slumpen, ödet eller bara livet. Började med ett mail från en skum kille som ville att jag skulle föra över (tvätta?) pengar, gick vidare till den japanska restaurangen med Mami och Dadi, fortsatte mot en förhoppning om jobb på en juicebar efter en lyckad intervju, kastades tillbaka till ruta ett då juicebaren ville ha någon som skulle stanna längre (varför ljög jag inte bara?) och jag missade min chans med Mami då jag avvaktat och inväntat svar från juicestället. Sökte jobb på nytt, gick på en trial på caféet i Double Bay, fick jobb, arbetade några svettiga pass där men fick lite få tider. Managern James ringde och meddelade att de under en vecka inte skulle ha möjlighet att ge mig några pass alls, och några dagar tidigare hade jag sökt jobb på den nya, ännu ej öppnade restaurangen, gått på intervju och fått klartecken från dem. Veckan efter ringde James igen och frågade om jag ville fortsätta jobba på Indigo, vilket jag sa att jag inte ville då jag fått ett nytt jobb.
Såhär i efterhand var det ett dåligt beslut, men det kunde jag ju inte veta då. Det dröjde innan det nya öppnade så jag gick två veckor utan jobb. Sedan kom jag igång på Jacks, jobbade några pass, trivdes helt okej men missförstod vad som förväntades av mig. Fick sparken, hade precis bokat boende och flygresa vilket gjorde att jag behövde stanna 3 veckor till i Sydney. Sökte ett till jobb som jag inte fick och bestämde mig sedan för att lägga ner, att ge upp. Oavsett vad det var som gjorde att det blev såhär är det viktigaste vad jag tar med mig från upplevelsen. Och jag tar faktiskt med mig en hel del:
- jag har varit på massor av intervjuer på engelska och har gjort bra ifrån mig, varit modig och framåt
- jag har "misslyckats" och fått erkänna det för mig själv och andra
- jag har insett en gång för alla att jag verkligen inte trivs i restaurangbranschen och att jag ogillar hela systemet med otrevliga och oproffsiga chefer och kockar, inställsamma servitriser och en arena jag bara inte passar in i
- jag har stött på motgångar för en gångs skull och fått hantera dem efter bästa förmåga
- jag har hanterat motgångarna bra
- jag har sagt ifrån (en gång, via sms i och för sig... Men ändå)
- jag har fått lära mig att vara själv mycket, jag har fikat och ätit och promenerat och massa annat på egen hand vilket varit nyttigt och härligt
- jag har fått släppa kontrollen och acceptera tillvaron och inse att det aldrig blir som man tänkt sig
Inte så dåligt ändå, när allt kommer omkring. Jag har också insett att det inte är hela världen om det går snett, vad gör det här om 100 år, egentligen?
Ingenting.
Vad mer har Sydney-tiden gett mig? Jag tog tag i en dröm jag haft ett tag om att sjunga i kör och övade, uppträdde och hängde med andra svenskar, vissa kristna och vissa inte, i kyrkan och lite överallt i Sydney.
Jag har bott med människor som inspirerat mig till att leva ett positivt, aktivt och händelserikt liv, pratat engelska med dem och bara lärt mig massor genom att leva med nya individer.
Jag har smakat en massa ny mat och upptäckt att det inte är så farligt att pröva och att saker för det mesta är rätt goda.
Jag har firat jul för första gången utan min familj.
Jag har saknat min familj mer än vad jag trodde att jag skulle göra.
Jag har stundtals vacklande tagit mina första steg som en egen person, utan vare sig familj, vänner, skola eller något annat sammanhang som stöttande ram runtomkring mig.
Jag har börjat se vem jag är när jag bara är mig själv, utan dessa tydliga ramar, och insett att jag inte är riktigt exakt den jag trott, vilket är spännande och utmanande.
Jag har skrivit massa, läst många bra böcker, börjat lyssna på ny musik och minskat mitt mobilanvändande och mitt behov att hela tiden kolla Facebook, Instagram och allt det där.
Jag har levt i nuet men samtidigt optimistiskt blickat framåt.
Jag har träffat människor från världens alla hörn och lärt mig massor om så mycket tack vare detta.
Jag har bott själv på hostel i två veckor.
Jag har prövat att surfa och verkligen gillat det.
Och massa, massa mer. Jag är så glad för den här tiden och hoppas verkligen att jag tar med mig allt jag har lärt mig både hem till Sverige och till äventyren som väntar. Vill jag så kan jag. Och jag vill. Så tack och hejdå Sydney och Australken, hej Asien!
